Igår kväll skulle när det var dags att somna lite fint så låg jag och lyssna på musik. Sen började jag tänka och det är helt livsfarligt att göra halv två på natten för det finns ingen chans i världen att man kan somna. Började tänka på hur tom jag känner mig, hur mycket jag saknar min pojkvän och hur jag vill att livet ska spolas fram ett par veckor så vi kan få träffas igen. Saknar han något så oherhört att det finns inte. Till och med dom där sakerna man hatar, som det där smeknamnet som du absolut inte vill kallas eller hur han sätter ett finger i revbenen när man aldrig vaknar upp på mornarna. En kompis sa till mig igår att han ser på mig hur mycket jag saknar han och hur frustrerad jag är över att inte fått träffa han på en månad. Tycker det var så sorgligt för jag försöker ändå att vara glad och komma med lustiga kommentaren men det går inte lika bra, när man inte kan åka hem till han efteråt och mysa ner sig, utan får lägga sig själv i en stor säng.
Det jag känner med han är äkta kärlek och om ni känner så med någon, hur töntigt det än låter, vårda den kärleken, bråka inte med varandra.
Älskar dig K <3
Har du inte berättat hur du fått ditt smeknamn(A)?